Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Beskedet – det där som man väntat på – kommer till slut. Och trots att jag förväntat mig utgången så blir jag lika nästan svarslös ändå. Tankarna trängs med varandra. Tänk att verkligheten ibland kan vara precis så bra som man hoppas att den är! Tänk att jag ändå hör hemma, får vara med! Tänk att ingen upptäckte att jag är en bluff (den här gången heller)!

Kanske är det just för att verkligheten är bra ibland. För att jag hör hemma. Och för att jag inte är någon bluff. Hårt arbete är hårt arbete – det är ingen bluff. Så nu är det dags Saskia – ge dig själv lite credd och säg det: Fy fan vad jag är bra! Och sen är det bara att grotta ner sig igen och jobba hårt för att om 5 år bevisa det igen.

Saskia Klang – doktorand. Smaka på den 🙂

Champagne passar alltid bra tycker jag.

Men just idag speciellt bra.

🙂

Har spenderat del av dagen på seminarium kring fattigdomsforskning. Och den till synes olösliga frågan kring fattigdomsdefinitioner kom så klart upp och diskussionerna blev ganska heta. Artiga och vänliga men inte desto mindre heta. Absolut eller relativ fattigdom. Vad är vad och vad är den ”mest korrekta” definitionen? Vad är det egentligen att vara fattig? Vem är fattig? Vad betyder det att vara fattig och vilken nivå av fattigdom är ”acceptabel” i ett samhälle? Skall fattigdom mätas utifrån ett tröskelvärde för hur mycket tillgångar en människa behöver för att leva ett drägligt liv (absolut fattigdom)? Eller skall fattigdom mätas i relation till hur stora resurser andra i samhället har (relativ fattigdom)? Och vad är egentligen den inbördes relationen mellan dessa mått? Tröskelvärdet för absolut fattigdom fastställs i relation till hur mycket resurser som behövs för att uppnå vad som i det omgivande samhället är en acceptabel levnadsnivå – och med detta blir det också ett relativt mått. Och hur stor skillnad får det vara mellan en individ och det omgivande samhället innan individen anses som fattig – vanligtvis brukar relativ fattigdom definieras som inkomster under 60% av medianinkomsten – och med detta tröskelvärde på 60% så finns det till viss del en absolut dimension i detta relativa mått…

Jag har inga bra svar. Och i det så vet jag att jag är i gott sällskap. Eller rättare sagt – sällskapet (dvs. de med mer tungt vägande vetenskaplig expertis) har svar, det är bara det att de inte har samma svar. Därav, förstås, den heta diskussionen.

Min, kanske naiva och till viss del normativa, åsikt just precis i skrivande stund är att om vi bara hade politiker som insåg att inkomstojämlikhet har konsekvenser, och med det menar jag negativa sådana, så kanske det inte hade varit lika mycket strid på kniven kring hur man kan/får/bör definiera fattigdom.

Här har ni en stolt Saskia som nu har lämnat in sin masteruppsats och dessutom en ansökan till forskarutbildningen!

Det känns bra. Uppsatsen blev faktiskt helt ok, men det är svårt att värdera sitt eget arbete. Forskningsplanen känns relevant för doktorandtjänsten jag sökt och jag tror och hoppas på ett positivt utfall.

Och nu kan jag äntligen bli lite social igen! De senaste månaderna (och framför allt de senaste 3 veckorna) har jag varit helt innesluten i min egen bubbla, världen utanför har knappt existerat. Men nu har jag hittat ut igen. Igår lunchade jag med en kär vän som det var alldeles för länge sedan jag träffade. Det var på tiden! Fina samtal om livet. Både lättsamt och allvar på en och samma gång.  Och i morse frukostfikade jag med en f.d. arbetskamrat som är doktorand på ett annat universitet. Det var också bra. Tror att vi har pratat om att ses i säkert ett års tid – men det är svårt med två full kalendrar som skall samsas.

Vill nog mest bara säga; ”Hej världen! Det var längesedan, men nu är jag tillbaka.”

…hoppas jag inte att jag är. Hoppas snarare på att det bara är början.

Men trött är jag nu. Trött som bara deeeeeeeen.

Nu börjar det bli intressant här. Konstigt att det så ofta blir det just som Knuts hår fattar eld…

Jag gillar på något konstig sätt att sitta uppe och jobba klockan kvart i fyra på morgonen. Jag är som mest kreativ under kvällar och nätter. Kanske inte alltid nödvändigtvis mitt i natten. Men på kvällen i alla fall. Om jag jobbade mellan 13-21 varje dag så lovar jag att jag hade fått mycket mer gjort än under ”vanliga” arbetstimmar som 9-5.

Fast det skulle i och för sig bara funka om jag gick upp på morgonen, det hjälper inte om man jobbar 13-21 och sen är uppe hela natten. Jag behöver helt enkelt mjukstartas. Gillar inte det där med korta startsträckor.

Och sen blev det lördag.  Verklig nedräkning påbörjas.  Den 15:e går ansökningstiden ut till forskarutbildningen. Till dess måste jag lämna in den här uppsatsen så att den är registrerad som klar från min sida. Den behöver inte vara examinerad för att kunna åberopas vid ansökan men den skall vara inlämnad, d.v.s. jag skall ha lämnat ifrån mig den.

Mmmmm….jodå det går nog. Jag är van att spurta. Det har jag gjort igenom hela min hittilsvarande akademiska tillvaro. Faktiskt ända från gymnasiet har det varit min studie”teknik”. Att uppnå resultat medelst andan i halsen. ”Kniven mot strupen” som ett visst matlagningsprogram på en viss primtals-kanal heter. Lite så. Jag behöver en arg kock som står och skriker på mig och petar i allt jag gör och talar om att det smakar apa.

Nåja. Nu kanske det inte direkt smakar apa (och jag vill absolut inte se mig själv som akademiens motsvarighet till de restauranger som får besök i nämnda program) – men det saknar fortfarande en del vitala ingredienser. Får se till att slänga i dem illa kvickt och röra om.

Sen får vi se vad antagningnskommitténs motsvarigheter till Per Morberg säger 😉