Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Saskia tänker och tycker’ Category

Förändringens vindar blåser.

Idag är sista dagen i augusti 2011. Det är också sista dagen som min officiella yrkestitel är ”forskningsassistent”, i morgon är jag ”forskarstudent” (eller ”doktorand”). Det känns bra. Och konstigt. Vad gör man när man är doktorand. Vad skall jag göra på jobbet i morgon? Fast det vet jag förstås. Jag kommer göra samma sak som jag gör idag. I alla fall ett tag till. Avsluta projekt för att kunna ge mig själv sinnesro för att fundera över nya. Men jag tänker också ge mig själv lyxen att städa undan gamla projekt och städa inför överlämning av de stafettpinnar jag har i min hand.

Förändringens vindar känner jag alltid så här års. Det är en rest från både skol- och studietiden. Köper fortfarande mina dagboksalmanackor i formatet läsår hellre än kalenderår. Den här hösten så försöker jag mig på några förändringar:

  • gå upp tidigare på morgonen, så att jag kommer iväg tidigt till jobbet när jag ska hämta barnen på dagis på eftermiddagen. Att jobba 8-16 och vara klar med arbetsdagen är väldigt mycket skönare (och effektivare) än att jobba 10-16 och sedan ta igen 2 timmar på kvällen och/eller genom att jobba långa dagar en annan gång. Hittills har det gått över förväntan bra och jag känner mig mycket mindre stressad. Jag återkommer säkert med fler rapporter på detta.
  • börja träna! Det är bara ett måste. Inte så mycket mer att säga om det. Men just nu är det bara på planeringsstadiet…
  • börja äta mer nyttigt. Se punkten ovan.

Den som lever får se hur det går (men jag känner mig positiv).

p.s. angående dagens rubrik så är det ett citat från en gammal Kalle Anka film ”Cured Duck” som jag ofta tänker på i samband med förändring; Kalle som tar Kajsa i armarna så där teatraliskt och säger med djup röst (inte alls som Kalle) ”Daisy, it is the new me”.

Read Full Post »

Idag har jag pillat med förberedelser för att åka till UK. Skall åka på en sommarskola och lära mig mer om statistisk metod inom samhällsvetenskap (går ofta under det osexiga namnet ekonometri). Det skall bli spännande och förhoppningsvis lärorikt. Men nog också väldigt tufft och svårt och jobbigt. Lite nervös blir man ju när man kollar på kartan över campus och undrar hur 17 skall jag hitta till receptionsdisken för att anmäla mig och kvittera ut nycklar. Och sen sätter jag mig och läser i kursböckerna och undrar hur ska det gå hur ska det gå hur ska det gå. Men så tänker jag på Strindberg och drömmaren som i mardrömen om skolbänken för sig själv upprepar mantrat ”men jag är ju promoverad”.

Det är en kurs på två veckor och helgen däremellan åker jag till London och träffar en kompis som påpassligt nog åker dit för att fira sin födelsedag. Ser fram emot promenader i parker, gatuartister i Covent Garden och lojt kaffedrickande. Eller vad helst som faller oss in.

Read Full Post »

Har spenderat del av dagen på seminarium kring fattigdomsforskning. Och den till synes olösliga frågan kring fattigdomsdefinitioner kom så klart upp och diskussionerna blev ganska heta. Artiga och vänliga men inte desto mindre heta. Absolut eller relativ fattigdom. Vad är vad och vad är den ”mest korrekta” definitionen? Vad är det egentligen att vara fattig? Vem är fattig? Vad betyder det att vara fattig och vilken nivå av fattigdom är ”acceptabel” i ett samhälle? Skall fattigdom mätas utifrån ett tröskelvärde för hur mycket tillgångar en människa behöver för att leva ett drägligt liv (absolut fattigdom)? Eller skall fattigdom mätas i relation till hur stora resurser andra i samhället har (relativ fattigdom)? Och vad är egentligen den inbördes relationen mellan dessa mått? Tröskelvärdet för absolut fattigdom fastställs i relation till hur mycket resurser som behövs för att uppnå vad som i det omgivande samhället är en acceptabel levnadsnivå – och med detta blir det också ett relativt mått. Och hur stor skillnad får det vara mellan en individ och det omgivande samhället innan individen anses som fattig – vanligtvis brukar relativ fattigdom definieras som inkomster under 60% av medianinkomsten – och med detta tröskelvärde på 60% så finns det till viss del en absolut dimension i detta relativa mått…

Jag har inga bra svar. Och i det så vet jag att jag är i gott sällskap. Eller rättare sagt – sällskapet (dvs. de med mer tungt vägande vetenskaplig expertis) har svar, det är bara det att de inte har samma svar. Därav, förstås, den heta diskussionen.

Min, kanske naiva och till viss del normativa, åsikt just precis i skrivande stund är att om vi bara hade politiker som insåg att inkomstojämlikhet har konsekvenser, och med det menar jag negativa sådana, så kanske det inte hade varit lika mycket strid på kniven kring hur man kan/får/bör definiera fattigdom.

Read Full Post »

Nu börjar det bli intressant här. Konstigt att det så ofta blir det just som Knuts hår fattar eld…

Jag gillar på något konstig sätt att sitta uppe och jobba klockan kvart i fyra på morgonen. Jag är som mest kreativ under kvällar och nätter. Kanske inte alltid nödvändigtvis mitt i natten. Men på kvällen i alla fall. Om jag jobbade mellan 13-21 varje dag så lovar jag att jag hade fått mycket mer gjort än under ”vanliga” arbetstimmar som 9-5.

Fast det skulle i och för sig bara funka om jag gick upp på morgonen, det hjälper inte om man jobbar 13-21 och sen är uppe hela natten. Jag behöver helt enkelt mjukstartas. Gillar inte det där med korta startsträckor.

Read Full Post »

Det är underligt hur man fungerar ibland. Som till exempel att ett sätt att känna igen när jag har mycket att göra är när jag börjar läsa deckare.

Jag känner sällan att jag har tid och ork att läsa. Annat än det jag läser på jobbet så klart. Stor del av mitt jobb går ut på att läsa och reflektera kring det jag läser och därför känner jag ofta att jag inte orkar läsa på min fritid. Fast jag egentligen tycker mycket om att läsa. Men när det är riktigt mycket att göra och jag verkligen månste koncentrera mig och tränga in i svåra saker….då läser jag på fritiden. Då läser jag helt plötsligt överallt. På tunnelbanan på väg till och från jobbet. I fikarummet på lunchrasten. I sängen innan jag går och lägger mig. Men det får inte vara för svåra saker. Det skall vara lätt-tuggat och gå fort. Ingen koncentration och  ingen reflektion. Men gärna lösningar. Garanterade lösningar, som någon annan hittar. Jag behöver absolut inte klura ut det, det får gärna romakaraktären göra åt mig.

Just nu håller jag på och stiftar bekanskap med Jo Nesboes kriminalare Harry Holt (punschigt namn måste jag erkänna att jag tycker). Har inte läst något av författaren förut men det verkar som en trevlig bekantskap. Karaktärerna är precis så som man förväntar sig i en deckare. Jag har inte kommit så långt in i boken ännu men jag känner redan igen dem; en trotsig och halvdekis kriminalinspektör, en snygg men klipsk och relativt nybliven kvinnlig kriminalassistent, en lojal kriminalchef som håller sin trotsiga inspektör om ryggen för att han vet att det ger resultat och en seriemördare med någon form av udda fetisch. Men boken verkar helt ok för ändamålet. Underhållande och tillräckligt välskriven.

Jag skrattar lite för mig själv när jag läser igenom vad jag just skrivit. Företeelsen är inte speciellt underlig alls, verkar högst förståeligt tycker jag själv i alla fall.

Dessutom fick jag precis höra att en kollega fungerar precis likadant.

Read Full Post »

Känner mig idag besläktad med en viss liten björn ”med mycket liten hjärna”.

Kliar mig i håret och knackar lite lätt på min egen panna, muttrandes ”tänk tänk tänk”.

Hoppas det ger nåt.

Read Full Post »

För ett tag sen läste jag ett inlägg av Linus Fremin om bilden av kvinnor/flickor (och män/pojkar) i Disneyfilmer.

Jag håller med Linus i det han skriver – Disney visar verkligen inte en balanserad bild av vilka vi som människor är. Bilden de lyfter fram är starkt bunden till vilket kön vi som människor tillhör. Könstillhörighet borde, enligt mitt synsätt, inte vara så komplicerat – eller framför allt inte så viktigt. Jag vill inte bli definierad av mitt kön. Jag vill inte heller definiera andra utefter deras kön. Jag vill hellre i så fall definieras utifrån mina handlingar (om jag nu prompt måste definieras). Och jag vill inte ha mina handlingar definierade utifrån mitt kön. Jag vill inte skriva, skratta, diska, äta, älska, åka buss, se på film på grund av att jag är del av, eller som representant för, de människor som är födda med två x-kromosomer. Jag vill skriva för att jag tycker om att skriva, skratta för att jag är glad, diska för att disken är smutsig, äta för att jag är hungrig, älska för att jag vill älska, åka buss för att jag vill komma framåt och se på film för att jag tycker det är ett trevligt tidsfördriv.

Det tråkiga är dock när tidsfördrivet försöker kategorisera mig och tala om för mig vilken typ av människa jag borde vara. Och samtidigt – varför tror jag att jag måste identifiera mig med kvinnor i film? Jag skulle väl lika gärna kunna identifiera mig med manliga karaktärer? Och då är vi tillbaka till Disney – tror vi (jag?) att barn alltid identifierar sig med sitt eget kön när de ser på film?

Svaret blir jag lite skyldig. På ett sätt nej. Jag har en dotter som vid olika tidpunkter av sitt 5-åriga liv identifierat sig både med Pippi och Emil och en 2,5 årig pojke som t.ex.  suttit mer som klistrad framför Barbie-filmer än framför ”Bilar” men som också älskar Byggare Bob. Men problemet är väl kanske när barnen börjar uppmärksamma att det finns flickor och pojkar och att det på något sätt  finns en skillnad däremellan. Och med ”problemet” menar jag problemet med könsstereotypa barnfilmer. Att samtidigt som barnen börjar utforska sig själva och sina identiteter så ger dessa filmerna dem formulär 1A i hur flickor och pojkar (och sedemera kvinnor och män) bör vara.

Read Full Post »

Older Posts »