Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kärlek’ Category

Tisdag morgon

Det är svårt att slita sig och gå till jobbet när man har en nyvaken och kramsugen 3-åring i soffan. Då vill man mest bara snusa på det där varma i nacken på sitt lilla barn och glömma hela världen en stund. Att man då missar ett pendeltåg eller två, det är världsliga ting.

 

Read Full Post »

Nu skall en för närvarande ovanligt ostressad mamma gå och hämta en nybliven 5-åring och en två-och-ett-halvis på dagis. Där hoppas vi möta en inte alltför stressad pappa och tillsammans gå och äta sushi. Sen vankas det godis och barnfilm.

Jag gillar fredagar 🙂

Read Full Post »

Det blir mycket bloggande om leksaker märker jag….

….men livet kretsar ju en del kring det när man har barn.

Nyblivna 5-åringen fick påskpengar av farmor och fick själv välja vad hon ville köpa i leksaksaffären. Det blev en hel familj med My little Pony hästar. Hon hade redan två som hon fick i födelsedag av mormor, tillsammans med ett slott/stall. Så nu har hon en drös med hästar med långt långt hår, hårspännen, kammar och borstar, snoddar och dekorationspärlor.

Men när man är en nybliven 5-åring och går på dagis hela dagarna, när skall man leka med sina nya leksaker som man tycker så mycket om? En halvtimmes lek på söndagkvällen tillsammans med en mamma som försöker uppbåda entusiasm för att fläta och borsta plasthår räknas inte riktigt.

Så på den vägen är det när stressade mammor låter barnen släpa med sig alla 6 hästarna till dagis på morgonen, med förmaningar om att ”du får själv hålla reda på dem”.  Och tillika stressade pappor skickar arga sms till stressade mammor om att ”nu har en försvunnit…så onödigt!”.

…jaaa…men nu fick hon i alla fall visa den för sina kompisar

(p.s. och den kom fram till slut, men det tog en stund för en nybliven 5-åring och en stressad pappa att leta…)

Read Full Post »

Kärlek.

Kär Lek.

Men allvarsam.

Får aldrig bli så full av lek och spel att man glömmer bort det allvarsamma allvaret. Vardagens grundade jorddoftande allvar.

Visar du din så visar jag min.

Alla kort på bordet. Inga ess i rockärmen. Inget fusk.

Kär Lek. Allvarsam. På allvar.

 

 

Read Full Post »

Det är morgon och snö. Stressade mamman pulsar med nyblivna femåringen och två-och-ett-halvisen till dagis. De är sena. Snowracern som verkade som ett bra alternativ till vagnen dagen innan, när plogbilen ännu inte kommit åt överallt, är nu inte till någon hjälp när det är nyplogat och välsandat.

Stressade mamman svettas i vinterkläderna och småbråkar med nyblivna femåringen för att hon sölar i branta backen. Femåringen blir sur och går i förväg. Långt i förväg. Stressade mamman försöker få upp en två-och-ett-halvt åring uppför en snöig och brant backe och har ingen chans att hinna i kapp. Till slut ser inte mamman femåringen längre. En liten klump växer i magen. Nyblivna femåringar tror att dom hittar till dagis själva, men det är lätt hänt att man blir distraherad när man är fem år. Och går åt fel håll och helt plötsligt inte vet var man är. Och har man otur så dröjer det en stund innan en stressad två-barnsmamma hittar en.

Den här gången hade ingen otur. När stressade mamman kommit uppför backen och runt hörnet så står nyblivna femåringen där och väntar. Stressade mamman förmanar Du får inte gå så långt i förväg. Jag måste kunna se dig. Du får inte gå så långt så att du inte ser mig. Stressade mamman vill få poängen att gå hem hos femåringen och fortsätter förklara.  Tänk om vi skulle tappa bort varandra. Det skulle vara hemskt. Tänk om jag skulle tappa bort min femåring, då skulle jag bli jätteledsen. Då skulle jag gråta för alltid. Femåringen förstår;

 Skulle du gråta tills du dör då mamma?

Ja, det skulle jag. 

Skulle du gråta tills du blir en ängel?

Poängen går hem hos stressade mamman också, och hon känner hur innerligt sant det är. Ja, det skulle jag. Jag skulle gråta tills jag blir en ängel.

Efter en stunds tystnad tittar nyblivna femåringen på stressade mamman och säger

Men nu behöver du inte gråta mamma. Nu är jag ju här.

 

 

Read Full Post »

Kärlek….

Först tänkte jag bara citera Martin Gore från Depeche Mode och låten Somebody. Men det är kanske att gömma sig från uppgiften.

Men jag älskar den där låten.

När jag var 15-16 år så var jag väldigt inne på Depeche, och låten Somebody tyckte jag beskrev det jag ville ha ut av kärlek. ”I want somebody to share my innermost thoughts, know my intimate details… who will listen to me, when I want to speak about the world we live in and life in general”. Den där personen som man kan och vill prata om världen och livet och alltinget med. Den där personen som man kanske inte tycker likadant som men som ändå lyssnar och förstår, försöker förstå. Och framför allt älskar en ändå, även om man säger eller tycker konstiga saker.

Sen blev jag äldre. Jag träffade killar och hade långa seriösa förhållanden. Men det var alltid nåt som gick snett. Och Depeche Mode förvisades till en kuriositet i de bakre regionerna av mitt medvetande.

Sen träffade jag en man som jag började prata med. Vi pratade om politik, livet, världen, allt mellan himmel och jord. Vi tyckte inte alltid likadant. Ganska sällan faktiskt, i alla fall i de där allomfattande diskussionerna, nästan debatterna. Men vi tyckte om varandra. Vi försökte alltid att förstå varandra och förlåta varandras olikheter.

När han friade var det en självklarhet att det var så det var. Och när vi sen ville hitta en sång som någon skulle framföra under vigseln så snubblade jag över Somebody igen. Och insåg.

Att det var ju verkligen Han.

 

Read Full Post »