Kärlek….
Först tänkte jag bara citera Martin Gore från Depeche Mode och låten Somebody. Men det är kanske att gömma sig från uppgiften.
Men jag älskar den där låten.
När jag var 15-16 år så var jag väldigt inne på Depeche, och låten Somebody tyckte jag beskrev det jag ville ha ut av kärlek. ”I want somebody to share my innermost thoughts, know my intimate details… who will listen to me, when I want to speak about the world we live in and life in general”. Den där personen som man kan och vill prata om världen och livet och alltinget med. Den där personen som man kanske inte tycker likadant som men som ändå lyssnar och förstår, försöker förstå. Och framför allt älskar en ändå, även om man säger eller tycker konstiga saker.
Sen blev jag äldre. Jag träffade killar och hade långa seriösa förhållanden. Men det var alltid nåt som gick snett. Och Depeche Mode förvisades till en kuriositet i de bakre regionerna av mitt medvetande.
Sen träffade jag en man som jag började prata med. Vi pratade om politik, livet, världen, allt mellan himmel och jord. Vi tyckte inte alltid likadant. Ganska sällan faktiskt, i alla fall i de där allomfattande diskussionerna, nästan debatterna. Men vi tyckte om varandra. Vi försökte alltid att förstå varandra och förlåta varandras olikheter.
När han friade var det en självklarhet att det var så det var. Och när vi sen ville hitta en sång som någon skulle framföra under vigseln så snubblade jag över Somebody igen. Och insåg.
Att det var ju verkligen Han.
