Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Barn’ Category

Tisdag morgon

Det är svårt att slita sig och gå till jobbet när man har en nyvaken och kramsugen 3-åring i soffan. Då vill man mest bara snusa på det där varma i nacken på sitt lilla barn och glömma hela världen en stund. Att man då missar ett pendeltåg eller två, det är världsliga ting.

 

Annonser

Read Full Post »

Det blir mycket bloggande om leksaker märker jag….

….men livet kretsar ju en del kring det när man har barn.

Nyblivna 5-åringen fick påskpengar av farmor och fick själv välja vad hon ville köpa i leksaksaffären. Det blev en hel familj med My little Pony hästar. Hon hade redan två som hon fick i födelsedag av mormor, tillsammans med ett slott/stall. Så nu har hon en drös med hästar med långt långt hår, hårspännen, kammar och borstar, snoddar och dekorationspärlor.

Men när man är en nybliven 5-åring och går på dagis hela dagarna, när skall man leka med sina nya leksaker som man tycker så mycket om? En halvtimmes lek på söndagkvällen tillsammans med en mamma som försöker uppbåda entusiasm för att fläta och borsta plasthår räknas inte riktigt.

Så på den vägen är det när stressade mammor låter barnen släpa med sig alla 6 hästarna till dagis på morgonen, med förmaningar om att ”du får själv hålla reda på dem”.  Och tillika stressade pappor skickar arga sms till stressade mammor om att ”nu har en försvunnit…så onödigt!”.

…jaaa…men nu fick hon i alla fall visa den för sina kompisar

(p.s. och den kom fram till slut, men det tog en stund för en nybliven 5-åring och en stressad pappa att leta…)

Read Full Post »

För ett tag sen läste jag ett inlägg av Linus Fremin om bilden av kvinnor/flickor (och män/pojkar) i Disneyfilmer.

Jag håller med Linus i det han skriver – Disney visar verkligen inte en balanserad bild av vilka vi som människor är. Bilden de lyfter fram är starkt bunden till vilket kön vi som människor tillhör. Könstillhörighet borde, enligt mitt synsätt, inte vara så komplicerat – eller framför allt inte så viktigt. Jag vill inte bli definierad av mitt kön. Jag vill inte heller definiera andra utefter deras kön. Jag vill hellre i så fall definieras utifrån mina handlingar (om jag nu prompt måste definieras). Och jag vill inte ha mina handlingar definierade utifrån mitt kön. Jag vill inte skriva, skratta, diska, äta, älska, åka buss, se på film på grund av att jag är del av, eller som representant för, de människor som är födda med två x-kromosomer. Jag vill skriva för att jag tycker om att skriva, skratta för att jag är glad, diska för att disken är smutsig, äta för att jag är hungrig, älska för att jag vill älska, åka buss för att jag vill komma framåt och se på film för att jag tycker det är ett trevligt tidsfördriv.

Det tråkiga är dock när tidsfördrivet försöker kategorisera mig och tala om för mig vilken typ av människa jag borde vara. Och samtidigt – varför tror jag att jag måste identifiera mig med kvinnor i film? Jag skulle väl lika gärna kunna identifiera mig med manliga karaktärer? Och då är vi tillbaka till Disney – tror vi (jag?) att barn alltid identifierar sig med sitt eget kön när de ser på film?

Svaret blir jag lite skyldig. På ett sätt nej. Jag har en dotter som vid olika tidpunkter av sitt 5-åriga liv identifierat sig både med Pippi och Emil och en 2,5 årig pojke som t.ex.  suttit mer som klistrad framför Barbie-filmer än framför ”Bilar” men som också älskar Byggare Bob. Men problemet är väl kanske när barnen börjar uppmärksamma att det finns flickor och pojkar och att det på något sätt  finns en skillnad däremellan. Och med ”problemet” menar jag problemet med könsstereotypa barnfilmer. Att samtidigt som barnen börjar utforska sig själva och sina identiteter så ger dessa filmerna dem formulär 1A i hur flickor och pojkar (och sedemera kvinnor och män) bör vara.

Read Full Post »

Härmomdagen såg jag ett avsnitt av Debatt på SVT som bland annat handlade om föräldrastress och hämta-tidigt-på-dagis-racet (som jag gissar att de flesta som har barn på dagis känner till). Upprinnelsen till debatten är att psykologen Marie Carlsson menar att föräldrar bör göra allt som står i deras makt för att förkorta dagis-tiden för barnen, och om det innebär att de vuxna måste stressa så är det ok. Det är för barnens skull och det borde vara det första prioriteringen. (Föräldrar skall ”sluta klaga”)

Jag håller med i grundinställningen att barnens bästa borde vara högsta prioritet. Däremot blir jag lite trött på hur de som säger så inte riktigt verkar (vilja) förstå vad det innebär när de säger så. Eller att de inte förstår vilka mekanismer i samhället som  gör att många föräldrar pressar sig själva, och i förlängningen även sina barn, så hårt. Vi har ett samhälle med högt tryck på att man skall uppnå allt, ha allt, klara allt. Det är inte någonting som småbarnsföräldrar hittat på. Det är inte heller någonting som bara småbarnsföräldrar försöker att uppnå. Det är inte heller någonting som småbarnsföräldrar kan avskaffa. Tyvärr. Sen är det naturligtvis så att man kan försöka stå emot trycket så gott det går. Och jag tror faktiskt (oavsett vad Marie Carlsson säger) att de allra flesta föräldrar försöker stå emot trycket. Men att inte lyckas stå emot samhällets normer och ideal är inte samma sak som att vara bortskämd och gnällig.

Jag anser inte att det är konstruktivt att kalla småbarnsföräldrar för gnälliga och säga att det är bara att gaska upp sig, gå ner i arbetstid/jobba mer på kvällarna när barnen sover och sen är allt frid och fröjd. Det är inte konstruktivt att lägga ansvaret för ett samhällsproblem i knät på enskilda individer.

Read Full Post »

Det är morgon och snö. Stressade mamman pulsar med nyblivna femåringen och två-och-ett-halvisen till dagis. De är sena. Snowracern som verkade som ett bra alternativ till vagnen dagen innan, när plogbilen ännu inte kommit åt överallt, är nu inte till någon hjälp när det är nyplogat och välsandat.

Stressade mamman svettas i vinterkläderna och småbråkar med nyblivna femåringen för att hon sölar i branta backen. Femåringen blir sur och går i förväg. Långt i förväg. Stressade mamman försöker få upp en två-och-ett-halvt åring uppför en snöig och brant backe och har ingen chans att hinna i kapp. Till slut ser inte mamman femåringen längre. En liten klump växer i magen. Nyblivna femåringar tror att dom hittar till dagis själva, men det är lätt hänt att man blir distraherad när man är fem år. Och går åt fel håll och helt plötsligt inte vet var man är. Och har man otur så dröjer det en stund innan en stressad två-barnsmamma hittar en.

Den här gången hade ingen otur. När stressade mamman kommit uppför backen och runt hörnet så står nyblivna femåringen där och väntar. Stressade mamman förmanar Du får inte gå så långt i förväg. Jag måste kunna se dig. Du får inte gå så långt så att du inte ser mig. Stressade mamman vill få poängen att gå hem hos femåringen och fortsätter förklara.  Tänk om vi skulle tappa bort varandra. Det skulle vara hemskt. Tänk om jag skulle tappa bort min femåring, då skulle jag bli jätteledsen. Då skulle jag gråta för alltid. Femåringen förstår;

 Skulle du gråta tills du dör då mamma?

Ja, det skulle jag. 

Skulle du gråta tills du blir en ängel?

Poängen går hem hos stressade mamman också, och hon känner hur innerligt sant det är. Ja, det skulle jag. Jag skulle gråta tills jag blir en ängel.

Efter en stunds tystnad tittar nyblivna femåringen på stressade mamman och säger

Men nu behöver du inte gråta mamma. Nu är jag ju här.

 

 

Read Full Post »

Just så känns det ibland att försöka gå och lägga barn som bara inte kan/vill/orkar/ens försöker sova.

Aakj*>)k£öa#”%!¤%GA#%{$£uao<¨$1pgah%Q4@}eik

Fast det får man ju inte säga till barnet för då kan/vill/orkar/ens försöker hon inte sova bara därför.

Read Full Post »