Puh, sa Saskia

Känner mig idag besläktad med en viss liten björn ”med mycket liten hjärna”.

Kliar mig i håret och knackar lite lätt på min egen panna, muttrandes ”tänk tänk tänk”.

Hoppas det ger nåt.

Annonser

Read Full Post »

I’m a Barbie-girl

För ett tag sen läste jag ett inlägg av Linus Fremin om bilden av kvinnor/flickor (och män/pojkar) i Disneyfilmer.

Jag håller med Linus i det han skriver – Disney visar verkligen inte en balanserad bild av vilka vi som människor är. Bilden de lyfter fram är starkt bunden till vilket kön vi som människor tillhör. Könstillhörighet borde, enligt mitt synsätt, inte vara så komplicerat – eller framför allt inte så viktigt. Jag vill inte bli definierad av mitt kön. Jag vill inte heller definiera andra utefter deras kön. Jag vill hellre i så fall definieras utifrån mina handlingar (om jag nu prompt måste definieras). Och jag vill inte ha mina handlingar definierade utifrån mitt kön. Jag vill inte skriva, skratta, diska, äta, älska, åka buss, se på film på grund av att jag är del av, eller som representant för, de människor som är födda med två x-kromosomer. Jag vill skriva för att jag tycker om att skriva, skratta för att jag är glad, diska för att disken är smutsig, äta för att jag är hungrig, älska för att jag vill älska, åka buss för att jag vill komma framåt och se på film för att jag tycker det är ett trevligt tidsfördriv.

Det tråkiga är dock när tidsfördrivet försöker kategorisera mig och tala om för mig vilken typ av människa jag borde vara. Och samtidigt – varför tror jag att jag måste identifiera mig med kvinnor i film? Jag skulle väl lika gärna kunna identifiera mig med manliga karaktärer? Och då är vi tillbaka till Disney – tror vi (jag?) att barn alltid identifierar sig med sitt eget kön när de ser på film?

Svaret blir jag lite skyldig. På ett sätt nej. Jag har en dotter som vid olika tidpunkter av sitt 5-åriga liv identifierat sig både med Pippi och Emil och en 2,5 årig pojke som t.ex.  suttit mer som klistrad framför Barbie-filmer än framför ”Bilar” men som också älskar Byggare Bob. Men problemet är väl kanske när barnen börjar uppmärksamma att det finns flickor och pojkar och att det på något sätt  finns en skillnad däremellan. Och med ”problemet” menar jag problemet med könsstereotypa barnfilmer. Att samtidigt som barnen börjar utforska sig själva och sina identiteter så ger dessa filmerna dem formulär 1A i hur flickor och pojkar (och sedemera kvinnor och män) bör vara.

Read Full Post »

Saskia Skåpbil

Det är fantastiskt vilka roliga saker man kan hitta när man bara surfar lite på det världsomfattande nätet. Ännu mer fantastiskt, och roligt, har det blivit sedan ”Google Translate” klev in i våra liv. Jag hittade en fin översättning av titeln på en Rembrandt: Saskia Skåpbil Uylenburgh.

Saskia var Rembrandts fru mellan 1934-1942 (då hon dog) och hon stod också modell för en del av hans tavlor.  Det går att köpa en ”fotoskulptur” (?) av en av dessa tavlor här. Det är också där jag hittade den fantastiska översättningen. Och om om man skall vara rättvis mot Google Translate så är det faktiskt den liknande tjänsten ”Robotar”  som översatt i just det här fallet…

Vad det var översatt från? Saksia van Uylenburg, så klart 🙂

…och kollar man vidare på sidan så ser man också att ”by Rembrandt” så klart betyder ”vid Rembrandt”. Det är tur vi har maskiner, vad skulle vi göra utan dem…

Read Full Post »

Föräldraskuld

Härmomdagen såg jag ett avsnitt av Debatt på SVT som bland annat handlade om föräldrastress och hämta-tidigt-på-dagis-racet (som jag gissar att de flesta som har barn på dagis känner till). Upprinnelsen till debatten är att psykologen Marie Carlsson menar att föräldrar bör göra allt som står i deras makt för att förkorta dagis-tiden för barnen, och om det innebär att de vuxna måste stressa så är det ok. Det är för barnens skull och det borde vara det första prioriteringen. (Föräldrar skall ”sluta klaga”)

Jag håller med i grundinställningen att barnens bästa borde vara högsta prioritet. Däremot blir jag lite trött på hur de som säger så inte riktigt verkar (vilja) förstå vad det innebär när de säger så. Eller att de inte förstår vilka mekanismer i samhället som  gör att många föräldrar pressar sig själva, och i förlängningen även sina barn, så hårt. Vi har ett samhälle med högt tryck på att man skall uppnå allt, ha allt, klara allt. Det är inte någonting som småbarnsföräldrar hittat på. Det är inte heller någonting som bara småbarnsföräldrar försöker att uppnå. Det är inte heller någonting som småbarnsföräldrar kan avskaffa. Tyvärr. Sen är det naturligtvis så att man kan försöka stå emot trycket så gott det går. Och jag tror faktiskt (oavsett vad Marie Carlsson säger) att de allra flesta föräldrar försöker stå emot trycket. Men att inte lyckas stå emot samhällets normer och ideal är inte samma sak som att vara bortskämd och gnällig.

Jag anser inte att det är konstruktivt att kalla småbarnsföräldrar för gnälliga och säga att det är bara att gaska upp sig, gå ner i arbetstid/jobba mer på kvällarna när barnen sover och sen är allt frid och fröjd. Det är inte konstruktivt att lägga ansvaret för ett samhällsproblem i knät på enskilda individer.

Read Full Post »