Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2010

Jag fyllde nyligen år. Fick Tim Burtons ”Alice i underlandet” av maken. Jag gillar verkligen Tim Burton. Speciellt i kombination med Johnny Depp och Helena Bonham Carter. Och det var en bra film. Kanske lite väl barntillåten, den kunde varit lite häftigare, lite råare om jag hade fått bestämma. Men all-in-all var det en bra film

Jag har inte lästa böckerna om Alice faktiskt. Vet inte varför. Men jag gillade i alla fall ramhistorien i den här filmen – att Alice ställs inför ett svår situation som vuxen och dras in i Underlandet där hon lär sig att hon har en hel del att komma med, att hon kan välja själv, att hon kan lita till sig själv.

Och att det går att tro på omöjliga ting.

Jag vill tro på omöjliga ting. Eller jag vill tro på att ingenting är omöjligt. Och jag vill förmedla till mina barn att ingenting är omöjligt. Jag vill lära dem att tro på omöjliga ting. Och att det är när man vågar tro på omöjliga ting som man lär sig vad som egentligen är möjligt.

Annonser

Read Full Post »

Det är så. Ibland behöver det bli dåligt för att kunna bli bättre. Och det säger jag med all ödmjukhet inför dem som halkat ner ännu djupare i avgrunden än vad jag gjort.

Men för min del vänder det nu. Jag är fortfarande trött. Känner mig som om jag har konstanta påsar under ögonen (att jag fortfarande inte lagat mina glasögon kanske är en bov i det också, förstås) och jag somnade i soffan framför barnkanalen igår kl 17… Men jag är inte slut längre. Jag börjar fylla på. Och framför allt börjar jag fylla på med saker som jag tidigare saknat; som känslan av att jag inte behöver  bevisa någonting, att jag inte behöver vara ”duktig”. Jag duger som jag är och det jag gör räcker. Det kanske är en ”enkel” sak. Fast inte för mig. Men jag lär mig. Och jag ser att det gör gott.

Read Full Post »

Med en bild: Jag känner mig som en Boeing 747 med överlastat bagageutrymme och is på vingarna.

Med ord: Jag vet att jag är en kompetent person. Jag har förmåga att klara av mycket. Jag är relativt stark. Men någonstans blev det för mycket och just nu känner jag bara att jag orkar inte mer. Som det överlastade, isiga flygplanet så vet jag att jag kan flyga men just nu är det lite svårare än vanligt.

Jag tycker att det värsta är när man börjar prata om det. När man satt ord på det: Det här är för mycket, jag orkar inte. För då finns det ingen återvändo och då är det helt plötsligt legitimt att känna efter. Och när jag väl börjat känna, ja då är det svårt att sluta. När jag väl inser att jag är helt slutkörd så känner jag helt plötsligt hur trött jag är.

Och det trots att alla i min omgivning är helt ok med att jag inte orkar allt. Som sagt – t.o.m. min chef säger till mig att det är ok att fuska. Eller att åtminstone börja se skillnaden mellan de saker man behöver topp-prestera på och dem man bara kan utföra. Lära sig skillnaden mellan att optimera sin tid och maximera sin tid. Att vara optimal är nog det som lämpar sig bäst när man är mänsklig – att maximera det är sånt som Superhjältar får ägna sig åt. Men det hjälper liksom inte. Eller det kanske kommer ta tid innan jag känner att det hjälper. Just nu så är jag bara så trött så trött. Och alla försök att avlasta mig känns på snudd som en förolämpning, eller som om folk plötsligt börjar hantera mig med de där berömda silkevantarna. Och det är jag inte van vid. Det känns som om det händer, då kommer man aldrig tillbaka – då är man för alltid den där bräckliga som inte går att anförtro några egentliga uppgifter.

Kanske jag inte tänker klart just nu.

Kanske det bara är så att även när en Boeing 747 får lätta på lasten och isen har försvunnit från vingarna så tar det en stund. Motorerna är lite varma efter att ha försökt flyga så länge med så stort motstånd.

Read Full Post »