Tisdag morgon

Det är svårt att slita sig och gå till jobbet när man har en nyvaken och kramsugen 3-åring i soffan. Då vill man mest bara snusa på det där varma i nacken på sitt lilla barn och glömma hela världen en stund. Att man då missar ett pendeltåg eller två, det är världsliga ting.

 

Intresseklubben antecknar

…men jag skall i alla fall träffa världens bästa kollega, som just nu är tjänstledig, i kväll.

Man skapar ett speciellt sorts band när man är nyanställda tillsammans och dessutom delar rum och arbetsuppgifter. Inte för intet så kallades vi lite skämtsamt för siamesiska tvillingarna ett tag. Där den ena fanns kunde man vara säker på att den andra också fanns. Nu har vi blivit lite vuxnare i våra professionella personligheter att vi inte “behöver” varandra på det sättet längre. Hon gör sin grej och jag gör min. Men det där bandet finns fortfarande kvar och jag saknar henne här på kontoret.

Men på en kvällsdate på en krog med ett glas vin i handen, det funkar bra som ersättning

Wind of change

*vissel vissel vissel*

*vissel vissel vissel  vissel vissel*

*vissel vissel vissel vissel vissel vissel viiiiisseeeel*

 

Har varit och tränat idag. Första gången på länge. Och på tal om förändringar jag vill göra den här hösten.

Heja mig

“Daisy, it is the new me”

Förändringens vindar blåser.

Idag är sista dagen i augusti 2011. Det är också sista dagen som min officiella yrkestitel är “forskningsassistent”, i morgon är jag “forskarstudent” (eller “doktorand”). Det känns bra. Och konstigt. Vad gör man när man är doktorand. Vad skall jag göra på jobbet i morgon? Fast det vet jag förstås. Jag kommer göra samma sak som jag gör idag. I alla fall ett tag till. Avsluta projekt för att kunna ge mig själv sinnesro för att fundera över nya. Men jag tänker också ge mig själv lyxen att städa undan gamla projekt och städa inför överlämning av de stafettpinnar jag har i min hand.

Förändringens vindar känner jag alltid så här års. Det är en rest från både skol- och studietiden. Köper fortfarande mina dagboksalmanackor i formatet läsår hellre än kalenderår. Den här hösten så försöker jag mig på några förändringar:

• gå upp tidigare på morgonen, så att jag kommer iväg tidigt till jobbet när jag ska hämta barnen på dagis på eftermiddagen. Att jobba 8-16 och vara klar med arbetsdagen är väldigt mycket skönare (och effektivare) än att jobba 10-16 och sedan ta igen 2 timmar på kvällen och/eller genom att jobba långa dagar en annan gång. Hittills har det gått över förväntan bra och jag känner mig mycket mindre stressad. Jag återkommer säkert med fler rapporter på detta.
• börja träna! Det är bara ett måste. Inte så mycket mer att säga om det. Men just nu är det bara på planeringsstadiet…
• börja äta mer nyttigt. Se punkten ovan.

Den som lever får se hur det går (men jag känner mig positiv).

p.s. angående dagens rubrik så är det ett citat från en gammal Kalle Anka film “Cured Duck” som jag ofta tänker på i samband med förändring; Kalle som tar Kajsa i armarna så där teatraliskt och säger med djup röst (inte alls som Kalle) “Daisy, it is the new me”.

Modell modellera model-lera

Sammanhang och samband, korrelationer och kausaliteter. Denna underbara värld som är samhällsvetenskaplig forskning. Det är många saker att hålla ordning på och hålla reda på och hålla i huvudet. Hålla ihop och hålla i sär. Hur bygger man en modell av verkligheten? Hur uttrycker man verkliga skeenden, eller modeller av verkliga skeenden, med siffror? När kommer vi till punkten att vi kan säga att förhållandet mellan dessa tal representerar verkligheten? Eller åtminstone representerar en approximativ verklighet. 

Verkligheten är undflyende och är svår att hålla fast och låsa in i tal och formler. Ibland tänker jag att det är i residualerna; det icke-observerade, det okända; det är däri verkligheten ryms. Verkligheten ryms i det vi inte kan mäta. Eller i själva verket är det så att i residualerna ligger skillnaden mellan modellen och verkligheten. Om vi kände till residualernas verkliga värde så skulle vi inte behöva göra någon modell, vi skulle redan känna till sanningen om verkligheten.

Men kanske är det i approximationen av det omätbara som vår bästa chans att förstå oss på det mänskliga samspelet ändå ligger.

Prelude. Välkomstdag.

På plats på University of Essex norr om London. Ankomstdag med inceckning, registrering, introduktionsmöte och middag. Det verkar vara ett trevligt universitet och solen skiner. Här kan man nog ha trevligt i två veckor. De är dåliga på att skylta på ett förståeligt sätt, vilket leder till mycken förrvirring, men bra på att få en att känna sig välkommen.

Intrduktionsmötet var långt – alla sommarens kurser skulle presenteras. Lärarna var roliga. Entusiasmerande och roliga. På en mängd olika sätt;  på det entusiasiska och självsäkra amerikanska sättet, det kompetenta och torra brittiska sättet, det blyga tillbakadragna men ack så gulliga sättet, det sprudlande “jag älskar mitt ämne” sättet och det “jag vet att ni kommer att gilla mina föreläsningar för ni är alla nördar” sättet. Jag ser med tillförsikt fram emot att lära mig av dessa människor.

Och jag hoppas jag en dag får ha just en sådan blandning av entusiasm, självförtroende och kärlek inför detta mitt projekt som jag precis är på väg att påbörja.

p.s. middagen var trevlig men kycklingen smaklös, vinet gott men farligt för den som gick upp kl 04 för att hinna med ett flyg.

Where the wild roses grow

Idag har jag pillat med förberedelser för att åka till UK. Skall åka på en sommarskola och lära mig mer om statistisk metod inom samhällsvetenskap (går ofta under det osexiga namnet ekonometri). Det skall bli spännande och förhoppningsvis lärorikt. Men nog också väldigt tufft och svårt och jobbigt. Lite nervös blir man ju när man kollar på kartan över campus och undrar hur 17 skall jag hitta till receptionsdisken för att anmäla mig och kvittera ut nycklar. Och sen sätter jag mig och läser i kursböckerna och undrar hur ska det gå hur ska det gå hur ska det gå. Men så tänker jag på Strindberg och drömmaren som i mardrömen om skolbänken för sig själv upprepar mantrat “men jag är ju promoverad”.

Det är en kurs på två veckor och helgen däremellan åker jag till London och träffar en kompis som påpassligt nog åker dit för att fira sin födelsedag. Ser fram emot promenader i parker, gatuartister i Covent Garden och lojt kaffedrickande. Eller vad helst som faller oss in.

Plötsligt händer det!

Beskedet – det där som man väntat på – kommer till slut. Och trots att jag förväntat mig utgången så blir jag lika nästan svarslös ändå. Tankarna trängs med varandra. Tänk att verkligheten ibland kan vara precis så bra som man hoppas att den är! Tänk att jag ändå hör hemma, får vara med! Tänk att ingen upptäckte att jag är en bluff (den här gången heller)!

Kanske är det just för att verkligheten är bra ibland. För att jag hör hemma. Och för att jag inte är någon bluff. Hårt arbete är hårt arbete – det är ingen bluff. Så nu är det dags Saskia – ge dig själv lite credd och säg det: Fy fan vad jag är bra! Och sen är det bara att grotta ner sig igen och jobba hårt för att om 5 år bevisa det igen.

Saskia Klang – doktorand. Smaka på den

…och andra ädla drycker

Champagne passar alltid bra tycker jag.

Men just idag speciellt bra.

Det där med fattigdom igen

Har spenderat del av dagen på seminarium kring fattigdomsforskning. Och den till synes olösliga frågan kring fattigdomsdefinitioner kom så klart upp och diskussionerna blev ganska heta. Artiga och vänliga men inte desto mindre heta. Absolut eller relativ fattigdom. Vad är vad och vad är den “mest korrekta” definitionen? Vad är det egentligen att vara fattig? Vem är fattig? Vad betyder det att vara fattig och vilken nivå av fattigdom är “acceptabel” i ett samhälle? Skall fattigdom mätas utifrån ett tröskelvärde för hur mycket tillgångar en människa behöver för att leva ett drägligt liv (absolut fattigdom)? Eller skall fattigdom mätas i relation till hur stora resurser andra i samhället har (relativ fattigdom)? Och vad är egentligen den inbördes relationen mellan dessa mått? Tröskelvärdet för absolut fattigdom fastställs i relation till hur mycket resurser som behövs för att uppnå vad som i det omgivande samhället är en acceptabel levnadsnivå – och med detta blir det också ett relativt mått. Och hur stor skillnad får det vara mellan en individ och det omgivande samhället innan individen anses som fattig – vanligtvis brukar relativ fattigdom definieras som inkomster under 60% av medianinkomsten – och med detta tröskelvärde på 60% så finns det till viss del en absolut dimension i detta relativa mått…

Jag har inga bra svar. Och i det så vet jag att jag är i gott sällskap. Eller rättare sagt – sällskapet (dvs. de med mer tungt vägande vetenskaplig expertis) har svar, det är bara det att de inte har samma svar. Därav, förstås, den heta diskussionen.

Min, kanske naiva och till viss del normativa, åsikt just precis i skrivande stund är att om vi bara hade politiker som insåg att inkomstojämlikhet har konsekvenser, och med det menar jag negativa sådana, så kanske det inte hade varit lika mycket strid på kniven kring hur man kan/får/bör definiera fattigdom.